BD
För någon dag sedan satt jag och tittade på BD forever när den gick på tv och det drog upp så mycket gamla minnen som jag inte trodde jag hade, men allt det som var då var så (jag vet att det låter klyshigt och som om allt var bättre förr) vackert. Jag kunde se växjö som höststad framför mig och jag kunde se hur mycket jag saknade det. Att vara på väg från katedral (avnågon anledning, fråga mig inte varför) men att stå på toppen av allén och lyssna på Cruel town en lagom kall och blåsig höstdag är nog det vackraste man kan göra i min värld.
Tänk bara på allt vi gjorde då, hur mycket allt betydde just då, hur viktigt allting var just då...
Hur mycket jag saknar det. Det känns konstigt och väldigt fel, men jag saknar att gå i åttan.
Jag saknar tc's korridorer, musikalerna, lärarna och allt annat vi gjorde som var Så viktigt just då.
Jag säger inte att jag vill vara 15 igen utan att jag saknar hur man såg på världen när man var 15.
Försök bara se hur roligt vi hade och coola vi tyckte att vi var, alla med olika stilar och konstiga hårfärger =)
Tänk bara tillbaka på när vi sitter på gräset i linnéparken som de esteter vi tyckte vi var och hur mycket man såg upp till de som gick de estetiska programmen på katedral och hur vi också skulle bli som dem, de coola. Hur det knöt sig i magen när man såg den där snyggingen som gick på katedral som min syster faktiskt hade kramat en gång för länge sedan på fyllan och hur coolt man tyckte det var.
Allt detta sakanr jag, jag vill inte tillbaka men jag saknar det.
Men det blev inte så, det blev ingen av oss som gick det estetiska programmet och blev som dem, allting förrändrades under en natt känns det som.
När det blev verklighet att söka till gymnasiet och man kom på att man kanske inte ville bli som dem, utan som någon helt annan. En människa man hade inom sig som bara väntade på att få komma ut.
Tänk bara hur häftigt det var att gå på tisdagsspelningarna på BG's och titta på alla suspekta lokalband när de spelade för första gången.
Den tiden det var coolt att komma från samma stad som The Ark (vilket jag kanske tycker lite i hemlighet fortfarande, min bästa vän har ju faktiskt blivit döpt av hans pappa, hur coolt är inte det?).
Jag kommer fortfarande ihåg hur coolt jag tyckte att det var att min syster fick gå på Deluxe och att hon var faktiskt med i KF kristina.
Istället för att gå samhäll - kultur på katedral i växjö som alltid varit min plan så hittar jag mig nu istället djupt in i den småländska skogen och gör en uppgift om kalkylering på min dator istället för att sitta på en genomgång med i historia med Olle Larsson. Allt detta stör mig något så fruktansvärt, varför blev det inte somd et var planerat från början och jag börjar nu fundera på om jag verkligen gjorde rätt val, skulle jag ha stannat kvar i växjö istället och nu kunna stå på toppen av allén och lyssna på cruel town istället för att sitta här i skogen och bara vänta på att få sluta.
Detta visar kanske hur jag blir när jag lyssnar på bd...
Tänk bara på allt vi gjorde då, hur mycket allt betydde just då, hur viktigt allting var just då...
Hur mycket jag saknar det. Det känns konstigt och väldigt fel, men jag saknar att gå i åttan.
Jag saknar tc's korridorer, musikalerna, lärarna och allt annat vi gjorde som var Så viktigt just då.
Jag säger inte att jag vill vara 15 igen utan att jag saknar hur man såg på världen när man var 15.
Försök bara se hur roligt vi hade och coola vi tyckte att vi var, alla med olika stilar och konstiga hårfärger =)
Tänk bara tillbaka på när vi sitter på gräset i linnéparken som de esteter vi tyckte vi var och hur mycket man såg upp till de som gick de estetiska programmen på katedral och hur vi också skulle bli som dem, de coola. Hur det knöt sig i magen när man såg den där snyggingen som gick på katedral som min syster faktiskt hade kramat en gång för länge sedan på fyllan och hur coolt man tyckte det var.
Allt detta sakanr jag, jag vill inte tillbaka men jag saknar det.
Men det blev inte så, det blev ingen av oss som gick det estetiska programmet och blev som dem, allting förrändrades under en natt känns det som.
När det blev verklighet att söka till gymnasiet och man kom på att man kanske inte ville bli som dem, utan som någon helt annan. En människa man hade inom sig som bara väntade på att få komma ut.
Tänk bara hur häftigt det var att gå på tisdagsspelningarna på BG's och titta på alla suspekta lokalband när de spelade för första gången.
Den tiden det var coolt att komma från samma stad som The Ark (vilket jag kanske tycker lite i hemlighet fortfarande, min bästa vän har ju faktiskt blivit döpt av hans pappa, hur coolt är inte det?).
Jag kommer fortfarande ihåg hur coolt jag tyckte att det var att min syster fick gå på Deluxe och att hon var faktiskt med i KF kristina.
Istället för att gå samhäll - kultur på katedral i växjö som alltid varit min plan så hittar jag mig nu istället djupt in i den småländska skogen och gör en uppgift om kalkylering på min dator istället för att sitta på en genomgång med i historia med Olle Larsson. Allt detta stör mig något så fruktansvärt, varför blev det inte somd et var planerat från början och jag börjar nu fundera på om jag verkligen gjorde rätt val, skulle jag ha stannat kvar i växjö istället och nu kunna stå på toppen av allén och lyssna på cruel town istället för att sitta här i skogen och bara vänta på att få sluta.
Detta visar kanske hur jag blir när jag lyssnar på bd...
Kommentarer
Postat av: Rosa
Lovisa, vi TYCKTE INTE att vi var coola, vi VAR coola!!!
Postat av: Lusen
rosa, jag vet inte om vi var det du... Men vi låtsas det för vår egen skull tycker jag =)
Trackback
