dress to kill

jaha, nu sitter jag här ett par timmar efter hemkomsten från emil-konserten och har insett någon jag aldrig trodde kunde hända eller ville att det skulle hända heller för den delen. Varje gång jag träffar honom blir han bara mer och mer mänsklig och jag vet ärligt talat inte vad jag tycker om det, han ska ju vara den som man skakar efter att ha träffat och måste sätta sig ner eller krama någon eller vad som helst bara man så samla tankarna eftersom du faktiskt har träffat en av de människor på jorden som du beundrar mest av alla och jag trodde inte att det var meningen att han inte skulle "sväva ovan marken" i min värld för det har han alltid gjort, ända sen den där höstdagen i åttan när jag och unni gick på hasn konsert på BG bara för att syrran hade gått med i KF-kristina och tyckte att jag skulle gå, och det gjorde jag. Sedan dess har han aldrig "funnits på riktigt" han har liksom aldrig haft ett normalt vardagsliv i mina ögon somsagt han har "svävat ovan jord".
Jag har nästan alltid haft någon i mitt liv som har gjort det, i många år var det Ola men nu har man lite kommit över den förälskelsen (men den känslan som bubblar upp inom en när Ola går upp på scenen kommer alltid att finnas där och det är jag glad över) men jag har ingen sådan person längre och det gör mig illa, man vill ha någon man ser upp till som "inte finns på riktigt" för i dina ögon är den personen det vckraste som finns och ända sedan den höstdagen har det varit emil men jag tror att det är över nu och det känns inte särskilt bra...
Jag behöver en sådan person i mitt liv som man lär sig texter utantill av bara för att kunna skriva ner dem eller sitter en hel dag i soffan/sängen och lyssnar på samma skiva eller samma låt om och om igen och försöker inse hur personen i fråga kunde tänka så långt, kunde se den lösningen på livet och, kasnke framför allt, försöka se livet genom den personens ögon för att man tror att allt kommer att bli så mycket bättre då. Jag gjorde ett vagt försök med detta efter förra emil.konserten när jag fick för mig att bli vegeterian vilket jag faktiskt inte har gett vika för, men jag tror att det bara var ett försök i att återbrinag den fantastiska känslan när man litar på någon så fullständigt, även fast du inte känner personen i fråga att du nästan skulle göra vad som helst för att få träffa personen och bli en bättre person för att han skulle tycka bättre om mig eller kanske se mig på ett annat sätt än bara ett trevligt fan som han träffar lite då och då....
Jag ville uppnå något som jag innerst inne visste inte fanns kvar där...

Jag ska erkänna att jag älskar känslan att vara kär och jag fick den känslan av emil eftersom den inte fanns någon annanstans så var jag tvungen att hitta den någonstans och det gjorde jag, jag hittade den i honom och nu tror jag att den är borta, att den inte finns kvar.. Och vem finns det att prata med när syrran är på andra sidan gjorden och jag inte bor kvar i växjö så jag har inte kvar bea eller någon av er andra för den delen heller nu sitter jag där i hultsfred med människor jag har kännt i ca. 4 månader och ska försöka förklara den här känslan för dem, det funkar inte riktigt eftersom ingen av dem har sett mig hur jag blev i närheten av t.ex. emil...
Det känns bara som att allt är över nu, nu finns det inget mer att hämta därifrån och det suger!....
Jag har liksom alltid haft det nära mig, sen om det har varit Winnerbäck, emil eller ola så har det funnits där sen jag var 10 år och nu är första gången jag har tappat det, som om det har gått i bitar och jag kämpar förgäves med att försöka pussla ihop det igen även fast jag vet att det är omöjligt tills jag hittar den igen, för när den väl är krossad finns det inget lim (eller ens gaffatejp) som kan rädda det hur man än försöker.
Innan idag kände jag på mig att detta skulle hända så jag försökte förgäves hitta den i Jonas Hassen Khemiri men det gick sådär, det gick bra en stund tills jag insåg att det bara var ett desperat försök att hitta det innan jag träffade emil och insåg att det var borta så jag skulle slippa vara utan det...
Jag vet att många som läser detta sitter där och tänker: men man kan väl inte älska någon så mycket som man inte känner eller kanske ens aldrig träffat och då kan jag meddela er att det kan man visst eller jag iaf. Men när det kommer till folk som inte vill förstå hur jag tänker så loopas en textrad i mitt huvud (ja, det är emil, för lite av den där konstiga förälskelsen finns fortfarande där) "vem kan dömma mig, när det gör mig så gott?" och "det finns ingen olycklig kärlek, det är bara alla idioter som inte vill ha en som gör en olycklig, för kärleken är alltid lycklig"

Nu ska jag gå och lägga mig och jag antar väl att jag kommer återkomma inom detta ämnet inom en snar framtid (hoppas vi iaf.) men tills dess får ni helt enkelt försöka se det från mina ögon och inte tycka att jag är allt för fjantig.

hope you had the time to listen.