Att säga upp sig
Jag ber världen så hemskt mycket om ursäkt för allt klagande jag gjort på senaste tiden (aka sen jag flyttade till london).
Jag har faktiskt börjat gilla den här stan... Nästan...
Men, huvudorsaken till detta ständiga klagande har ändå varit mitt jobb.
och jag tänkte här och nu reda ut varför.
Till att börja med, jag tycker om att vara bartender, jag gillar alltså mitt jobb i grunden.
Jag tycker om människorna jag jobbar med, vi har väldigt roligt.
Jag känner mig trygg på jobbet och vet att jag till viss del skulle kunna lita på människorna runt om mig och det skulle hända något.
Allt detta gör det väldigt svårt att lämna.
Som jag sa, jag gillar ju dom! Dom är ju as sköna människor så länge man inte vill prata om något betydelsefullt (men det är ju inte riktigt det jag har dom till heller)...
Nu till det jag inte tycker om med mitt jobb.
Jag har hamnat i vad som kan vara Londons sämsta barföretag för alla med någorlunda sunda värderingar.
Jag tänker nu ge ett par exempel på gånger du jag velat skrika, kasta saker och sparka min chef i skrevet.
ex nr 1.
Vi har under en kort period haft ett gäng tjejer på provskift hos oss och det ska nu bestämmas vilka som ska bli erbjudna jobb.
Jag hör delar av en konversation några anställda har med en av mina chefer, och det låter ungefär såhär:
-so, who's staying?
-nothing decided yet....
-is the blonde girl from yesterday staying?
-no, they didn't think she was hot enough...
-and the girl from today?
-probably not, didn't wear enough makeup...
ja, ehm... ni hör ju hur dom resonerar.
När de anställer folk tittar de alltså inte på hur de funkar bakom baren, om dom verkligen vet vad dom håller på med etc. utan endast på om bruden i fråga "looks the part", för de hade ju dött om de hade anställt en enda kille till! Herregud!
Vi har ju 2, TVÅ stycken redan... Av 8 bartenders! OMG för mycket killar!
Ja, så går alltså snacket...
Jag vet inte hur många gånger per dag vi blir ombedda/tillsagda att använda mer smink, flörta mer med killarna etc.. Vädigt mycket "Brösten! Ögonen! Leendet!" (för er som minns den gamla godingen)...
Nu till det som verkligen fick min bägare att rinna över och gjorde att jag i princip stod och skällde ut 3 av mina chefer och sa vad jag faktiskt tyckte.
I lördags efter att vi stängt så stannade alla för att dricka ett par öl, spela beer-pong och helt enkelt festa till det lite. Framåt morgonkvisten så står jag och diskuterar kvällen med en av mina chefer, jodie (underbar människa ska tilläggas) och frågar då varför hon bad mig att gå och sätta på mig mitt röda läppstift (som jag iofs brukar använda fredag och lördag då jag tycker att det är trevligt att klä upp mig (alltså helt mitt eget val) eftersom jag denna enda lördagen inte hade på mig det så tänkte jag inte jätte mycket på det i stunden utan sprang ner och kletade på skiten.
Men svaret jag fick när jag frågade varför lämnade mig väldigt ställd.
För då är det tydligen så att en s.k. Area manager (alltså en person som är chef för vårt område av london i företaget jag jobbar) har gått in en fredagkväll när jag hade läppstift på mig och i princip sagt "she's hot, I want them to look like that!"...
Och visst, trevligt med komplimang... men...
Vid den här punkten i mitt och Jodies samtal trillar det in ännu en manager, (personen som är chef på stället jag jobbar) och säger typ "yes! he said that he thinks you're fit and you are, that's why we want you"...
Och här börjar jag lacka mer och mer vilket ni säkert förstår, då jag inte anser att det är en komplimang att i princip bli kallad sexobjekt och på det få kommentaren "det är därför du jobbar här".
Tilläggas ska att jag har jobbat på det här stället i snart 5 månader och endast en gång hört att jag faktiskt är bra på det jag gör för allt man hör och allt ens chefer verkar vilja säga en är att man är snygg, vilket de tror räcker för att hålla sina anställda på bra humör verkar det som.
När jag lagom barkst hävdar detta så ansluter sig ännu en manager till samtalet och de står nu två personer, mina chefer och säger "you're fit! just take it! we think you're fit!" om och om igen medans jag står och upprepar "this is really not helping you in your goal to try and make me stay here, this is really not helping you!"...
Jodie står alltså fortfarande bredvid och börjar förstå vad jag menar och börjar lite löst hålla med mig och försöka få dem att förstå att det inte är en komplimang längre.
I det här läget ber jag dem i princip att hålla käften så jag får säga vad jag ville ha sagt.
Vilket jag gjorde, dock inte fullt så mycket som jag ville ha sagt då jag inte tänker ge idioterna en enda anledning att sparka mig, för ska jag lämna den helveteshålan så ska jag definitvt göra det på mina villkor.
Jag vill inte bli sedd för hur jag ser ut eller av den enkla anledningen att jag är tjej, jag vill bli sedd för att jag är bra på det jag gör, att människorna runt omrking mig gillar att jobba med mig för att jag är trevlig etc.
Jag vill inte bli sedd som något jävla sexobjekt som dom kan ha innanför dörren för att tjäna mer pengar.
Och ja, frågan är nu hur jag stått ut såhär länge.
Men saken är ju att jag i grunden trivs, dom är ju trevliga, alla är nice att jobba med och vi har ett bra team.
Allt jag har svårt för är företagets grundläggande värderingar.
Och jag vet att det låter dumt, och fråga mig inte varför jag inte lämnade stället efter 2 veckor...
Men nu har jag alltså bestämt mig, jag ska ut...
Och det ska göras med dunder och brak.
Det svåra med det hela är att jag vet att jag kommer träffa de här människorna igen, och igen och igen...
Och ärligt talat så skulle jag vilja kunna springa på dem på krogen eller på stan och faktiskt hälsa och inte behöva gömma mig i ett hörn.
Jag vet att dom är ärkesvin och mansgrisar, men dom är ju assköna också!...
Men det är inte värt det längre.
Är trött på att vara Tjej innan jag är Människa! så nu jeflar!
Men lite hjälp på traven hade vart trevligt...
Hur säger jag att jag tycker att dom är ärkesvin på ett snällt sätt?
mänskligheten
jaha, nu sitter jag här ett par timmar efter hemkomsten från emil-konserten och har insett någon jag aldrig trodde kunde hända eller ville att det skulle hända heller för den delen. Varje gång jag träffar honom blir han bara mer och mer mänsklig och jag vet ärligt talat inte vad jag tycker om det, han ska ju vara den som man skakar efter att ha träffat och måste sätta sig ner eller krama någon eller vad som helst bara man så samla tankarna eftersom du faktiskt har träffat en av de människor på jorden som du beundrar mest av alla och jag trodde inte att det var meningen att han inte skulle "sväva ovan marken" i min värld för det har han alltid gjort, ända sen den där höstdagen i åttan när jag och unni gick på hasn konsert på BG bara för att syrran hade gått med i KF-kristina och tyckte att jag skulle gå, och det gjorde jag. Sedan dess har han aldrig "funnits på riktigt" han har liksom aldrig haft ett normalt vardagsliv i mina ögon somsagt han har "svävat ovan jord".
Jag har nästan alltid haft någon i mitt liv som har gjort det, i många år var det Ola men nu har man lite kommit över den förälskelsen (men den känslan som bubblar upp inom en när Ola går upp på scenen kommer alltid att finnas där och det är jag glad över) men jag har ingen sådan person längre och det gör mig illa, man vill ha någon man ser upp till som "inte finns på riktigt" för i dina ögon är den personen det vckraste som finns och ända sedan den höstdagen har det varit emil men jag tror att det är över nu och det känns inte särskilt bra...
Jag behöver en sådan person i mitt liv som man lär sig texter utantill av bara för att kunna skriva ner dem eller sitter en hel dag i soffan/sängen och lyssnar på samma skiva eller samma låt om och om igen och försöker inse hur personen i fråga kunde tänka så långt, kunde se den lösningen på livet och, kasnke framför allt, försöka se livet genom den personens ögon för att man tror att allt kommer att bli så mycket bättre då. Jag gjorde ett vagt försök med detta efter förra emil.konserten när jag fick för mig att bli vegeterian vilket jag faktiskt inte har gett vika för, men jag tror att det bara var ett försök i att återbrinag den fantastiska känslan när man litar på någon så fullständigt, även fast du inte känner personen i fråga att du nästan skulle göra vad som helst för att få träffa personen och bli en bättre person för att han skulle tycka bättre om mig eller kanske se mig på ett annat sätt än bara ett trevligt fan som han träffar lite då och då....
Jag ville uppnå något som jag innerst inne visste inte fanns kvar där...
Jag ska erkänna att jag älskar känslan att vara kär och jag fick den känslan av emil eftersom den inte fanns någon annanstans så var jag tvungen att hitta den någonstans och det gjorde jag, jag hittade den i honom och nu tror jag att den är borta, att den inte finns kvar.. Och vem finns det att prata med när syrran är på andra sidan gjorden och jag inte bor kvar i växjö så jag har inte kvar bea eller någon av er andra för den delen heller nu sitter jag där i hultsfred med människor jag har kännt i ca. 4 månader och ska försöka förklara den här känslan för dem, det funkar inte riktigt eftersom ingen av dem har sett mig hur jag blev i närheten av t.ex. emil...
Det känns bara som att allt är över nu, nu finns det inget mer att hämta därifrån och det suger!....
Jag har liksom alltid haft det nära mig, sen om det har varit Winnerbäck, emil eller ola så har det funnits där sen jag var 10 år och nu är första gången jag har tappat det, som om det har gått i bitar och jag kämpar förgäves med att försöka pussla ihop det igen även fast jag vet att det är omöjligt tills jag hittar den igen, för när den väl är krossad finns det inget lim (eller ens gaffatejp) som kan rädda det hur man än försöker.
Innan idag kände jag på mig att detta skulle hända så jag försökte förgäves hitta den i Jonas Hassen Khemiri men det gick sådär, det gick bra en stund tills jag insåg att det bara var ett desperat försök att hitta det innan jag träffade emil och insåg att det var borta så jag skulle slippa vara utan det...
Jag vet att många som läser detta sitter där och tänker: men man kan väl inte älska någon så mycket som man inte känner eller kanske ens aldrig träffat och då kan jag meddela er att det kan man visst eller jag iaf. Men när det kommer till folk som inte vill förstå hur jag tänker så loopas en textrad i mitt huvud (ja, det är emil, för lite av den där konstiga förälskelsen finns fortfarande där) "vem kan dömma mig, när det gör mig så gott?" och "det finns ingen olycklig kärlek, det är bara alla idioter som inte vill ha en som gör en olycklig, för kärleken är alltid lycklig"
Nu ska jag gå och lägga mig och jag antar väl att jag kommer återkomma inom detta ämnet inom en snar framtid (hoppas vi iaf.) men tills dess får ni helt enkelt försöka se det från mina ögon och inte tycka att jag är allt för fjantig.
hope you had the time to listen.
Jag har nästan alltid haft någon i mitt liv som har gjort det, i många år var det Ola men nu har man lite kommit över den förälskelsen (men den känslan som bubblar upp inom en när Ola går upp på scenen kommer alltid att finnas där och det är jag glad över) men jag har ingen sådan person längre och det gör mig illa, man vill ha någon man ser upp till som "inte finns på riktigt" för i dina ögon är den personen det vckraste som finns och ända sedan den höstdagen har det varit emil men jag tror att det är över nu och det känns inte särskilt bra...
Jag behöver en sådan person i mitt liv som man lär sig texter utantill av bara för att kunna skriva ner dem eller sitter en hel dag i soffan/sängen och lyssnar på samma skiva eller samma låt om och om igen och försöker inse hur personen i fråga kunde tänka så långt, kunde se den lösningen på livet och, kasnke framför allt, försöka se livet genom den personens ögon för att man tror att allt kommer att bli så mycket bättre då. Jag gjorde ett vagt försök med detta efter förra emil.konserten när jag fick för mig att bli vegeterian vilket jag faktiskt inte har gett vika för, men jag tror att det bara var ett försök i att återbrinag den fantastiska känslan när man litar på någon så fullständigt, även fast du inte känner personen i fråga att du nästan skulle göra vad som helst för att få träffa personen och bli en bättre person för att han skulle tycka bättre om mig eller kanske se mig på ett annat sätt än bara ett trevligt fan som han träffar lite då och då....
Jag ville uppnå något som jag innerst inne visste inte fanns kvar där...
Jag ska erkänna att jag älskar känslan att vara kär och jag fick den känslan av emil eftersom den inte fanns någon annanstans så var jag tvungen att hitta den någonstans och det gjorde jag, jag hittade den i honom och nu tror jag att den är borta, att den inte finns kvar.. Och vem finns det att prata med när syrran är på andra sidan gjorden och jag inte bor kvar i växjö så jag har inte kvar bea eller någon av er andra för den delen heller nu sitter jag där i hultsfred med människor jag har kännt i ca. 4 månader och ska försöka förklara den här känslan för dem, det funkar inte riktigt eftersom ingen av dem har sett mig hur jag blev i närheten av t.ex. emil...
Det känns bara som att allt är över nu, nu finns det inget mer att hämta därifrån och det suger!....
Jag har liksom alltid haft det nära mig, sen om det har varit Winnerbäck, emil eller ola så har det funnits där sen jag var 10 år och nu är första gången jag har tappat det, som om det har gått i bitar och jag kämpar förgäves med att försöka pussla ihop det igen även fast jag vet att det är omöjligt tills jag hittar den igen, för när den väl är krossad finns det inget lim (eller ens gaffatejp) som kan rädda det hur man än försöker.
Innan idag kände jag på mig att detta skulle hända så jag försökte förgäves hitta den i Jonas Hassen Khemiri men det gick sådär, det gick bra en stund tills jag insåg att det bara var ett desperat försök att hitta det innan jag träffade emil och insåg att det var borta så jag skulle slippa vara utan det...
Jag vet att många som läser detta sitter där och tänker: men man kan väl inte älska någon så mycket som man inte känner eller kanske ens aldrig träffat och då kan jag meddela er att det kan man visst eller jag iaf. Men när det kommer till folk som inte vill förstå hur jag tänker så loopas en textrad i mitt huvud (ja, det är emil, för lite av den där konstiga förälskelsen finns fortfarande där) "vem kan dömma mig, när det gör mig så gott?" och "det finns ingen olycklig kärlek, det är bara alla idioter som inte vill ha en som gör en olycklig, för kärleken är alltid lycklig"
Nu ska jag gå och lägga mig och jag antar väl att jag kommer återkomma inom detta ämnet inom en snar framtid (hoppas vi iaf.) men tills dess får ni helt enkelt försöka se det från mina ögon och inte tycka att jag är allt för fjantig.
hope you had the time to listen.
om och om igen
jag sitter på eventkunskapen ochh har precis fått förklarat för mig att jag måste göra om hela min budget eftersom tobbe inte gillade sättet jag hade gjort den på, vilket suger... eftersom det är precis det jag har gjort som han säger att jag ska göra bara på ett lite förenklat sätt och han tyckte att jag skulle skriva ut alla budgetar i olika dokument och jag satte alla i samma dokument vilket tydligen inte var bra, så nu måste jag skriva om allt för det var tydligen inte bra att ha alla på samma ställe så att det skulle vara lättare att läsa, utan man ska skriva ut det och ha det på så många olika ställen som möjligt så att det blir så rörigt som möjligt och man ska inte kunna räkna ihop allt på en gång utan det är bra att ha allt på olika ställen så att det blir så krångligt som möjligt... tydligen... det suger.
jag har f.ö. hittat en katt nu som vi hoppas blir min, katt-tanten skulle ringa när hon hade tid. Namn är också bestämt nu, den ska heta Baronessan Iris af Morgonstierna aka. Bim, är fruktansvärt nöjd med namnet måste jag säga =)
nu måste jag fortsätta koncentrera mig på att vara sur för att jag måste göra om allt, så nu har jag itne tid med det här längre..
so long
jag har f.ö. hittat en katt nu som vi hoppas blir min, katt-tanten skulle ringa när hon hade tid. Namn är också bestämt nu, den ska heta Baronessan Iris af Morgonstierna aka. Bim, är fruktansvärt nöjd med namnet måste jag säga =)
nu måste jag fortsätta koncentrera mig på att vara sur för att jag måste göra om allt, så nu har jag itne tid med det här längre..
so long
